man är inte mer än människa
för att fortsätta på det som malinblond var inne på.... det är fenomenet med ex.
alla har vi ex. eller ja inte alla men tillräckligt många av oss för att säga de flesta. och de flesta av oss har bättre och sämre ex. och så finns det visa av oss som har hemska ex. killar som pundat, ljugt, slagit, snattat allt möjligt ovs.
kort och gott, killar som det var ett helvete att vara tillsammans med. visa tjejer är ju bättre än andra på att sätta gränser, på att lämna idioterna än vad andra är. så är det ju. alla är vi inte bäst på allt.
det tar ett tag (olika för alla.... nehe?) men sen kommer man ju över svinet till ex. livet leker och ja, man hittar en ny kille eller så lever man sigel. det är inte det som är min poäng.
min poäng är när detta jävla svin (just detta uttryck kanske inte andra använder men jag tycker att förstärker min poäng) till exkille städar upp sitt liv. han slutar punda/dracka allt med procent i / ljuga/ slå / vara kriminell/ vad det nu kan vara.
missförstå mig rätt nu. klart att man blir glad i hjärtat för att han tagit tag i sitt liv. det är inte det. skit kul verkligen. all heder och bla bla. det som är det jobbigt ( och nu pratar jag helt och håller om mina egna åsikter, kan mycket väl vara så att det är jag som är knas.) jo, det som är jobbigt är ju att man har stått ut med att skit och nu är killen ok. han är en fungerande kille i samhället (ok, det behöver inte vara så extremt men jag överdriver lite nu för att få fram min poäng tydligare)
vad fan hände med egenligen mellan oss?! det är just det som jag undrar och kan faktiskt undra fortfarande.
exempel.
jag har ett ex sen flera år tillbaka som knarkade under hela våran tid ihop. han kunde bli hotfull och det var verkligen ingen dans på rosor att vara hans flickvän. (nu tänker säkert massa folk att "jaha, men varför lämnade du inte honom?!" ja, vad svarar man på det? JO, FÖR ATT JAG VAR KÄR OCH DET ÄR SÅ JÄVLA LÄTT OCH VARA EFTERKLOK!)
vilket som, jag stötte på honom på stan för ett tag sen och nu är han drogfri sen flera år tillbaka, han går inte på soc länge utan har fast jobb, egen lägenhet osv. jag är faktiskt väldigt glad för hans skull. stolt med. det är inte det som är grejen.
grejen är (tror jag) att man (jag) börjar småundra varför kunde han inte varit denna friska och roliga kille som man sprang på på stan? varför kunde inte de vara killen som man var tillsammans med? varför kan man inte pröva igen? nu? (eller ja inte nu i skrivande stund men då, då när man sågs.)
man (jag) kan känna ett sting av saknad. undran om hur det hade kunnat bli. varför det blev som det blev. och jag tror och hoppas att det är ok. man vet ju inte. det är ju därför mana undrar. för att man är inte mer än människa.
beccasur - funderar vidare
alla har vi ex. eller ja inte alla men tillräckligt många av oss för att säga de flesta. och de flesta av oss har bättre och sämre ex. och så finns det visa av oss som har hemska ex. killar som pundat, ljugt, slagit, snattat allt möjligt ovs.
kort och gott, killar som det var ett helvete att vara tillsammans med. visa tjejer är ju bättre än andra på att sätta gränser, på att lämna idioterna än vad andra är. så är det ju. alla är vi inte bäst på allt.
det tar ett tag (olika för alla.... nehe?) men sen kommer man ju över svinet till ex. livet leker och ja, man hittar en ny kille eller så lever man sigel. det är inte det som är min poäng.
min poäng är när detta jävla svin (just detta uttryck kanske inte andra använder men jag tycker att förstärker min poäng) till exkille städar upp sitt liv. han slutar punda/dracka allt med procent i / ljuga/ slå / vara kriminell/ vad det nu kan vara.
missförstå mig rätt nu. klart att man blir glad i hjärtat för att han tagit tag i sitt liv. det är inte det. skit kul verkligen. all heder och bla bla. det som är det jobbigt ( och nu pratar jag helt och håller om mina egna åsikter, kan mycket väl vara så att det är jag som är knas.) jo, det som är jobbigt är ju att man har stått ut med att skit och nu är killen ok. han är en fungerande kille i samhället (ok, det behöver inte vara så extremt men jag överdriver lite nu för att få fram min poäng tydligare)
vad fan hände med egenligen mellan oss?! det är just det som jag undrar och kan faktiskt undra fortfarande.
exempel.
jag har ett ex sen flera år tillbaka som knarkade under hela våran tid ihop. han kunde bli hotfull och det var verkligen ingen dans på rosor att vara hans flickvän. (nu tänker säkert massa folk att "jaha, men varför lämnade du inte honom?!" ja, vad svarar man på det? JO, FÖR ATT JAG VAR KÄR OCH DET ÄR SÅ JÄVLA LÄTT OCH VARA EFTERKLOK!)
vilket som, jag stötte på honom på stan för ett tag sen och nu är han drogfri sen flera år tillbaka, han går inte på soc länge utan har fast jobb, egen lägenhet osv. jag är faktiskt väldigt glad för hans skull. stolt med. det är inte det som är grejen.
grejen är (tror jag) att man (jag) börjar småundra varför kunde han inte varit denna friska och roliga kille som man sprang på på stan? varför kunde inte de vara killen som man var tillsammans med? varför kan man inte pröva igen? nu? (eller ja inte nu i skrivande stund men då, då när man sågs.)
man (jag) kan känna ett sting av saknad. undran om hur det hade kunnat bli. varför det blev som det blev. och jag tror och hoppas att det är ok. man vet ju inte. det är ju därför mana undrar. för att man är inte mer än människa.
beccasur - funderar vidare
Kommentarer
Trackback
