alltvigorgarathelvete

Jag älskar lappar, jag gör verkligen det. Speciellt de lapparna där man riktigt känner ilskan hos den som skrivit, att det finns ett ärligt hat och där frustrationen är så stor att Herr Aschberg snart blir inkallad från tv3's Grannfejden för att lösa ett ganska så onödigt men ack så roligt bråk.

Själv har jag bråkat med grannar när jag bodde hemma hos päronen. En familj under våran lägenhet har seriösa problem, vore dumt att namnge dom - även om jag vill, deras barn måste ha någon form av bokstavskombination (AdHd, Damp osv.) och föräldrarna lider av någon form av förslappning i hjärnan. Barnen skriker, slår i väggarna, bankar mot rutorna, smäller i dörrar osv. medan föräldrarna oftast inte gör något alls. Ibland får föräldrarna rycket och skriker tillbaka, oftast inte väldigt vänliga ord... Jag fick leva med detta i 3 år, tillslut fick jag nog och när jag skulle flytta hemifrån så mötte jag den ena föräldern i trappan som log lite mot mig och sa "jaha, ska du flytta?" och log inte alls tillbaka och sa "ja och tacka fan för det, nu blir det i alla fall tyst!" och sedan gick jag vidare med min kartong.
Barnen i familjen sprang upp och ner i trappan en dag när jag kom hem trött från jobbet, den minsta ungen, som då var 5 år, räckte ut tungan mot mig och jag tappade det totalt.
Istället för att vara mogen och bara gå så pekade jag "fuck you" tillbaka och sa något så moget som "ungjävel". Okej, verkligen skitmoget av mig... Men jag klarade inte mer, jag gav upp. En 5 åring fick mig att förlora förståndet.
Min mamma var mindre stolt över mig när jag berättade vad jag hade gjort, hon tyckte att jag var pinsam och okej, jag kan förstå henne! Men seriöst, lev med en sådan familj varje dag - du skulle också tappa det.

Det finns alltså en anledning till varför jag älskar arga lappar. Innerst inne är jag precis som dom, frustrerad, irriterad och hatisk.