alltvigorgarathelvete

jag har en sån kille.... vi träffades för sjukt många år sedan. när jag fortfarande var en liten flicka (tror fan att jag ljög om min ålder med hahahaha)

.

nu för en vecka sen hörde jag en kille som pratade EXAKT som honom. det slog mig bara. har inte tänkt på honom på evigheter men så var han bara där. bang. jaha.

.

vad gör man?

man tänker tillbaka. eller man kanske inte gör det. jag gör/gjorde det.

.

på varför det aldrig blev vi. varför det blev som det blev. och vad man kunde gjort istället. svaret är ju inget. det man är gjort är gjort. svårare är det ju inte. egentligen.

.

men ändå kan jag inte hjälpa att tankarna flyger iväg. på honom, på mig då som nu, på ett oss som aldrig riktigt fick sin chans.

.

för det var ju så... vi tyckte om varandra som fan. han tyckte om mig år efter att vi inte sågs längre. ville ja skulle lämna både E och S. så känslorna fanns ju. men det blev aldrig vi. kan man skylla på för många mil mellan oss? nej, enligt greg kan man inte det. jag vet inte om jag vill det heller. måste man skylla på något? saker har ju en tendens att bara bli ändå. man kan inte styra sitt öde helt och fullt ut. eller kan man det?

.

ska man leva som i en hollywoodfilm och kasta sitt hjärta och liv mot honom? som dom gör i slutet på filmerna? nej för fan, det ska man inte! för vi lever inte i en hollywoodfilm. allt blir inte bra i slutet.

eller det kanske det blir... fast att det inte är ett hollywoodslut där man får sin prins och lever lyckliga i alla dagar. man kanske får en annan prins som inte ens fanns med i filmen, eller så får man en helt vanlig kille som man lever med. eller så lever man själv. ja, valen är många. och valen är (hoppas jag verkligen) alltid vårt.

.

nu tappade jag tråden för längesen här känner jag. det jag ville skriva om var honom. han som det aldrig blev något med bla bla bla.

.

för saken är den att även om jag aldrig var hans och han aldrig var min så lämnade han ett avtryck hos mig som jag inte tror kommer att försvinna i det första taget. har ju gått år (hatar och skriva "år" för satan vad gammal man är då) men det har ju faktiskt det. gått år. tror jag var typ 16 eller nåt. som jag sa, ÅR HAR FAN I MIG GÅTT! och jag antar att han alltid kommer vara den killen för mig. för livet går ju vidare. även när man inte tänker på det så går ju livet tack och liv vidare.

.

massa ordbajs om inget egentligen kanske. men skönt och skriva av sig ibland.

.

beccasur - tänker på nu och då